Skriv om en resa du (eller din huvudperson) skulle vilja göra.
Skrivbordet i mitt rum står framför fönstret. Så om jag sitter vid skrivbordet, har jag utsikt ut över fjorden. Varje dag kommer flera flygplan in för landning eller kommer upp från en start från den långa landningsbanan som går ut i vattnet. Varje gång jag hör ett plan, hör motorerna spinna, så brukar jag fantisera om vart det är på väg. Jag vet vart det är på väg. Så här års går det bara plan till två andra isländska städer, men jag fantiserar i alla fall. Mentalt packar jag min väska och kliver på planet, kollar ut från det fönstret i stället från mitt.
Det är alltid olika resemål. Ganska ofta är det London eller någon stans i Australien. Men också Sydafrika, Kina, Thiland, Spanien, Italien eller Grekland. Det är så många länder som jag vill se. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig för bara en drömresa.
I dag, då det sista planet lyfte, drömde jag om New York. Jag drömde om att gå längs de fullpackade gatorna, om att bara smälta in i folkvimlet. Inte känna igen en enda människa då jag gick på stan. Sätta mig i de skruttiga tunnelbanorna och bara iaktta alla olika sorters människor som krossar min väg. Kolla på alla sevärdigheter igen. Sätta mig i central park och läsa, skriva eller kanske bara lyssna på musik.
I morgon kommer jag att drömma om en annan stad och dagen efter det ytterligare en ny stad. Det är så jag fungerar. Jag vet inte om jag gillar det eller inte, men så är det.
fredag 20 mars 2009
onsdag 18 mars 2009
Skriv om vatten.
Utmaning 77, 18/3. Skriv om vatten.
Vatten är lite min grej. Även om det nu är 5 år sedan jag själv slutade tävla aktivt identifierar jag mig själv fortfarande som simmare. Jag var aktiv simmare i över 10 år, det är inget man glömmer så där snabbt precis. Jag var aldrig riktigt bra. Jag var aldrig en Michael Phelps eller Anna-Karin Kammerling. Men jag älskade simning, gör det fortfarande.
Ett av de starkaste minnen jag har från simningen var dock då jag skulle kvala på 50 bröst. Det var sista chansen. Sista tävlingen innan kvaltiden gick ut. Alla var medveten om vad mitt mål var, och då jag stod bakom startpallen så kunde jag se alla mina klubbkompisar och min tränare stå längs kanten. Alla beredd att heja på mig.
Så blåste tävlingsledaren i sin visselpipa och vi gick alla upp på pallarna. Jag gjorde alltid samma ritual på pallen, så även denna gång. Rätt fot upp först och rätta till baddräkten i rätt ordning är viktiga saker.
På edra platser...
Pip...
Kroppen reagerar innan hjärnan gör det, och det är inte förrän jag är i luften och på väg ner i vattnet som jag inser att fötterna glidit på startpallen. Händerna klyver vattnet först, och kroppen följer sedan igenom det hål som händerna bildat. Men i stället för att glida som vanligt, så står jag nästan still i vattnet. Jag får börja om från noll.
Jag kommer ihåg känslan, hur jag brutalt och med all kraft jag har jobbar med armar och ben under det där loppet. Jag hörde publiken runt omkring mig och jag kunde se tjejerna på de andra banorna i ögonvrån.
I vändningen kommer jag fel in, så klart. Allt är uträknat utifrån en perfekt, eller i alla fall en bra, start. Efter vändningen får jag ett bra från skjut med ett bra undervattensdrag. Målgången är tajmad och bra. Jag kommer ihåg hur jag hänger på linan, väntar på att min tid ska komma upp på displayen ovanför skretariatet. Och så kommer den upp. 15 hundradelar av en sekund ifrån kvaltiden. Jag kan knappt beskriva känslan. Knuten i magen, hjärtat som hoppar över ett slag och den otroliga sorgen som kom över mig. Allt under bråkdelen av en sekund, kanske 15 hundradelar av en sekund.
Jag har aldrig gråtit efter ett lopp, varken förr eller senare, men efter detta lopp grät jag. Tårarna rann i flera minuter medan jag låst in mig själv på toaletten. Jag var både arg, ledsen, frustrerad och generad. Jag gav mig själv fem minuter, exakt fem minuter, och gick sedan ut till de andra med ett leende på läpparna.
"Sånt som händer," sa jag. "Jag tar det nästa år."
Även efter lagkappen, där jag simmade sträckan på halvsekunden under kvaltiden, visade jag mitt leende för omvärlden. Inom mig växte dock frustrationen och känslan av orättvisa. Jag hade tränar för det där loppet i månader, eller år egentligen. Det var det naturliga nästa steget, jag skulle kvala...
Jag tog det inte det följande året heller. Under sommaren ramlade jag och skadade knät. Jag har inte simmat bröstsim ordentligt sedan dess.
Vatten är lite min grej. Även om det nu är 5 år sedan jag själv slutade tävla aktivt identifierar jag mig själv fortfarande som simmare. Jag var aktiv simmare i över 10 år, det är inget man glömmer så där snabbt precis. Jag var aldrig riktigt bra. Jag var aldrig en Michael Phelps eller Anna-Karin Kammerling. Men jag älskade simning, gör det fortfarande.
Ett av de starkaste minnen jag har från simningen var dock då jag skulle kvala på 50 bröst. Det var sista chansen. Sista tävlingen innan kvaltiden gick ut. Alla var medveten om vad mitt mål var, och då jag stod bakom startpallen så kunde jag se alla mina klubbkompisar och min tränare stå längs kanten. Alla beredd att heja på mig.
Så blåste tävlingsledaren i sin visselpipa och vi gick alla upp på pallarna. Jag gjorde alltid samma ritual på pallen, så även denna gång. Rätt fot upp först och rätta till baddräkten i rätt ordning är viktiga saker.
På edra platser...
Pip...
Kroppen reagerar innan hjärnan gör det, och det är inte förrän jag är i luften och på väg ner i vattnet som jag inser att fötterna glidit på startpallen. Händerna klyver vattnet först, och kroppen följer sedan igenom det hål som händerna bildat. Men i stället för att glida som vanligt, så står jag nästan still i vattnet. Jag får börja om från noll.
Jag kommer ihåg känslan, hur jag brutalt och med all kraft jag har jobbar med armar och ben under det där loppet. Jag hörde publiken runt omkring mig och jag kunde se tjejerna på de andra banorna i ögonvrån.
I vändningen kommer jag fel in, så klart. Allt är uträknat utifrån en perfekt, eller i alla fall en bra, start. Efter vändningen får jag ett bra från skjut med ett bra undervattensdrag. Målgången är tajmad och bra. Jag kommer ihåg hur jag hänger på linan, väntar på att min tid ska komma upp på displayen ovanför skretariatet. Och så kommer den upp. 15 hundradelar av en sekund ifrån kvaltiden. Jag kan knappt beskriva känslan. Knuten i magen, hjärtat som hoppar över ett slag och den otroliga sorgen som kom över mig. Allt under bråkdelen av en sekund, kanske 15 hundradelar av en sekund.
Jag har aldrig gråtit efter ett lopp, varken förr eller senare, men efter detta lopp grät jag. Tårarna rann i flera minuter medan jag låst in mig själv på toaletten. Jag var både arg, ledsen, frustrerad och generad. Jag gav mig själv fem minuter, exakt fem minuter, och gick sedan ut till de andra med ett leende på läpparna.
"Sånt som händer," sa jag. "Jag tar det nästa år."
Även efter lagkappen, där jag simmade sträckan på halvsekunden under kvaltiden, visade jag mitt leende för omvärlden. Inom mig växte dock frustrationen och känslan av orättvisa. Jag hade tränar för det där loppet i månader, eller år egentligen. Det var det naturliga nästa steget, jag skulle kvala...
Jag tog det inte det följande året heller. Under sommaren ramlade jag och skadade knät. Jag har inte simmat bröstsim ordentligt sedan dess.
måndag 23 februari 2009
SkrivPuff utmaning 23/2
Det ingen vet är...
Det ingen vet är hur mycket jag saknar henne. Om några dagar är det fem år sedan hon dog. Fem år? Det är en evighet, men samtidigt känns det som om det var i går. Jag minns allt från samtalet. Hotellrummet i Portugal, spegeln i badrummet som gjorde att det känndes som någon annan som fick det där samtalet. Telefonen som ringde, pappas låga röst. "Det har hänt något... Mormor är död." Bara sådär. Sju ord som fullständigt vände min värld upp och ner. Och mitt svar? "Skämtar du?" Skämtar du? Det är väl klart att han inte skämtar, vem skulle göra det?
Jag tänker fortfarande på henne varje dag. På allt hon missar, hur orättvist det är att hon inte ens blev 65 år när det finns andra som blir över 100.
Det roliga är att jag knappt kommer ihåg någonting från begravningen. Jag kommer ihåg att vi kommer dit, att jag ser min gammelmorfar mödosamt ta sig ur bilen. Han såg ut så gammal ut den dagen. Så otroligt gammal och ensam. Förståeligt dock, först dog hans fru, och sedan dotter, hur kan någon människa hantera det? Jag kommer också ihåg att jag lämnade en snäcka och en ros på kistan. Annars är det rätt tomt på minnen.
Det ingen vet är hur otroligt mycket jag saknar min mormor. I bland kan jag titta på en bild av henne och börja gråta, känna hur orättvist livet är. Varför dog min mormor? Det ingen vet är att jag skulle offra så mycket, så många andras mormödrar, bara jag fick behålla min.
Det ingen vet är hur mycket jag saknar henne. Om några dagar är det fem år sedan hon dog. Fem år? Det är en evighet, men samtidigt känns det som om det var i går. Jag minns allt från samtalet. Hotellrummet i Portugal, spegeln i badrummet som gjorde att det känndes som någon annan som fick det där samtalet. Telefonen som ringde, pappas låga röst. "Det har hänt något... Mormor är död." Bara sådär. Sju ord som fullständigt vände min värld upp och ner. Och mitt svar? "Skämtar du?" Skämtar du? Det är väl klart att han inte skämtar, vem skulle göra det?
Jag tänker fortfarande på henne varje dag. På allt hon missar, hur orättvist det är att hon inte ens blev 65 år när det finns andra som blir över 100.
Det roliga är att jag knappt kommer ihåg någonting från begravningen. Jag kommer ihåg att vi kommer dit, att jag ser min gammelmorfar mödosamt ta sig ur bilen. Han såg ut så gammal ut den dagen. Så otroligt gammal och ensam. Förståeligt dock, först dog hans fru, och sedan dotter, hur kan någon människa hantera det? Jag kommer också ihåg att jag lämnade en snäcka och en ros på kistan. Annars är det rätt tomt på minnen.
Det ingen vet är hur otroligt mycket jag saknar min mormor. I bland kan jag titta på en bild av henne och börja gråta, känna hur orättvist livet är. Varför dog min mormor? Det ingen vet är att jag skulle offra så mycket, så många andras mormödrar, bara jag fick behålla min.
SkrivPuff utmaning
Vägen låg uppen och öde. Det var sådär tyst ute som det bara är klockan 4 en sommarmorgon. Solen var inte direkt uppe, men det var inte mörkt ute. Allie satt i passagerarsätet och kunde inte annat än låta sig hypnotiseras av vägen framför sig. Hon kunde knappt tro att det var sant. I bagaget låg deras väskor, i baksätet massa godis och cd-skivor. De var på väg. De var äntligen på väg.
"Hur känns det?" frågade Ben.
Allie vred på sig så hon kunde studera sin bästa kompis, hon var säker på att leendet på hans läppar och glittret i ögonen var en spegelbild av hur hon själv såg ut. "Det känns overkligt," svarade hon. "Är du säker på att det inte är en drömm?" frågade hon.
Han lutade sig över och nöp henne i armen, de skrattade båda två. "Det är ingen dröm," sa han. "Inte den här gången."
"Vi måste ta en bild!" sa Allie och sträckte sig efter väskan som hon hade i baksätet. Hon drog upp kameran och knäppte först ett kort på Ben och vände sig sedan mot den slingrande, öde vägen. "När vi kollar på den här bilden i framtiden kan vi komma ihåg hur otroligt bra det kändes i detta ögonblick," sa hon och kollade på bilden på den lilla displayen. "Vi kan komma ihåg att detta var den första dagen på resten av våra liv."
måndag 9 februari 2009
Skrivpuff utmaning
SkrivPuff utmaning 40 - Vad skulle hända om...
"Vad skulle hända om du hoppade över träningen i dag?"
Cassi kollade upp från sina böcker, hon kännde igen denna lek. "Vad menar du?" fråge hon.
"Ja, om du bestämde dig för att vara lat och hoppa över träningen, vad skulle hända?" frågade Ben, huvudet på sned som alltid då han försökte lura ur henne något. Hon hade aldrig berättat för honom om det och hon tänkte aldrig göra det heller. Det är användbart, att se de små täcknena dina vänner gör då de vill något specillt. Som de där extra blinkningarna då han ljuger eller kisningen då han försöker komma ihåg något viktgt. Hon känner honom allt för väl..
"Varför skulle jag vara lat just i dag?"
Denna lek gick ut på att han skulle få Cassi att erkänna att hon var en träningsnarkoman, eller vad det nu var han kallade det. Cassis mål med det hela var att göra honom galen. Det var en rolig lek, i bland. Men ju fler gånger den lektes ju tråkigare blir den.
"Du vet jag menar, om du bara bestämde dig för att hoppa över träningen," sa han.
"Ja men varför?" frågade Cassi. "Varför skulle jag bara hoppa över en träning?"
"Bara för att du vill!"
Frustrationen började lysa ur Bens ögon.
"Jag vill ju inte, det är du som vill," sa Cassi.
Dan slog ut med armarna. "Du är omöjlig, vet du det?" sa han. Cassi ryckte på axlarna.
"Kanske är det clorinet som dödar mina hjärnceller eller något."
"Mycket möjligt," sa Ben surt.
De sat tysta i några minuter. Cassie studerade ännu en gång sin vän. Sin bästa vän. Hans aningens för långa, lockiga hår och blå ögon som gjorde att alla tjejer runt omkring honom fick hjärtsnurp och blev galet förälskad i honom. Det drabbade Cassie i bland också, sådär plötsligt att det nästan gjorde ont i hjärtat. Men det var mer än för bara hans utseende.
"Jag skulle få dåligt samvete och min tränre skulle bli sur. Men det skulle aldrig hända."
Han nickade bara. Det var inte ofta hon lät honom vinna, men i dag kände hon sig snäll. Och trött. I bland måste man bara säga sanningen.
"Vad skulle hända om du hoppade över träningen i dag?"
Cassi kollade upp från sina böcker, hon kännde igen denna lek. "Vad menar du?" fråge hon.
"Ja, om du bestämde dig för att vara lat och hoppa över träningen, vad skulle hända?" frågade Ben, huvudet på sned som alltid då han försökte lura ur henne något. Hon hade aldrig berättat för honom om det och hon tänkte aldrig göra det heller. Det är användbart, att se de små täcknena dina vänner gör då de vill något specillt. Som de där extra blinkningarna då han ljuger eller kisningen då han försöker komma ihåg något viktgt. Hon känner honom allt för väl..
"Varför skulle jag vara lat just i dag?"
Denna lek gick ut på att han skulle få Cassi att erkänna att hon var en träningsnarkoman, eller vad det nu var han kallade det. Cassis mål med det hela var att göra honom galen. Det var en rolig lek, i bland. Men ju fler gånger den lektes ju tråkigare blir den.
"Du vet jag menar, om du bara bestämde dig för att hoppa över träningen," sa han.
"Ja men varför?" frågade Cassi. "Varför skulle jag bara hoppa över en träning?"
"Bara för att du vill!"
Frustrationen började lysa ur Bens ögon.
"Jag vill ju inte, det är du som vill," sa Cassi.
Dan slog ut med armarna. "Du är omöjlig, vet du det?" sa han. Cassi ryckte på axlarna.
"Kanske är det clorinet som dödar mina hjärnceller eller något."
"Mycket möjligt," sa Ben surt.
De sat tysta i några minuter. Cassie studerade ännu en gång sin vän. Sin bästa vän. Hans aningens för långa, lockiga hår och blå ögon som gjorde att alla tjejer runt omkring honom fick hjärtsnurp och blev galet förälskad i honom. Det drabbade Cassie i bland också, sådär plötsligt att det nästan gjorde ont i hjärtat. Men det var mer än för bara hans utseende.
"Jag skulle få dåligt samvete och min tränre skulle bli sur. Men det skulle aldrig hända."
Han nickade bara. Det var inte ofta hon lät honom vinna, men i dag kände hon sig snäll. Och trött. I bland måste man bara säga sanningen.
söndag 8 februari 2009
SkrivPuff utmaning
SkrivPuff utmaning 39 - 8/2. - Låt din huvudperson - eller dig själv - fantisera om hur livet ser ut om 20 år.
20 år? Det är en riktigt lång tid. Jag har nog med problem med att svara på frågan hur mitt liv kommer att se ut om 1 år. Måste man alltid planera? Jag antar att jag skulle kunna drömma lite, fantisera, känna efter vad jag verkligen vill... Problemet är att jag inte vet. I bland kan jag längta efter det alla har; familj, fast jobb och ett stort hus. Men oftast inte. Just nu är allt jag vill resa. Träffa nya människor, bo på nya platser och inte ha några rötter alls. Är det fel? Att inte vilja ha man och barn? Att inte vilja ha ett hus eller stor lägenhet? Jag vill bara flyta runt, nya saker hela tiden.
Just nu har jag vart på samma ställe i fem månader. Ska jag vara ärlig så är jag rastlös. Jag vet vad jag ska göra på jobbet, jag har lärt mig språket ganska bra och allt rullar på. En rutin. Vakna klockan 7, börja jobba klockan 8. Rond klockan 8.30, morgonmöte på sjukgymnastiken klockan 9 och så börja med patienterna klockan 10. Och sedan bara rullar det på.
Jag är 22 år gammal och jag kan inte ens svara på hur jag vill att mitt år ska se ut om ett år, hur ska jag kunna svara på hur det ser ut om 20?
20 år? Det är en riktigt lång tid. Jag har nog med problem med att svara på frågan hur mitt liv kommer att se ut om 1 år. Måste man alltid planera? Jag antar att jag skulle kunna drömma lite, fantisera, känna efter vad jag verkligen vill... Problemet är att jag inte vet. I bland kan jag längta efter det alla har; familj, fast jobb och ett stort hus. Men oftast inte. Just nu är allt jag vill resa. Träffa nya människor, bo på nya platser och inte ha några rötter alls. Är det fel? Att inte vilja ha man och barn? Att inte vilja ha ett hus eller stor lägenhet? Jag vill bara flyta runt, nya saker hela tiden.
Just nu har jag vart på samma ställe i fem månader. Ska jag vara ärlig så är jag rastlös. Jag vet vad jag ska göra på jobbet, jag har lärt mig språket ganska bra och allt rullar på. En rutin. Vakna klockan 7, börja jobba klockan 8. Rond klockan 8.30, morgonmöte på sjukgymnastiken klockan 9 och så börja med patienterna klockan 10. Och sedan bara rullar det på.
Jag är 22 år gammal och jag kan inte ens svara på hur jag vill att mitt år ska se ut om ett år, hur ska jag kunna svara på hur det ser ut om 20?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)