Vägen låg uppen och öde. Det var sådär tyst ute som det bara är klockan 4 en sommarmorgon. Solen var inte direkt uppe, men det var inte mörkt ute. Allie satt i passagerarsätet och kunde inte annat än låta sig hypnotiseras av vägen framför sig. Hon kunde knappt tro att det var sant. I bagaget låg deras väskor, i baksätet massa godis och cd-skivor. De var på väg. De var äntligen på väg.
"Hur känns det?" frågade Ben.
Allie vred på sig så hon kunde studera sin bästa kompis, hon var säker på att leendet på hans läppar och glittret i ögonen var en spegelbild av hur hon själv såg ut. "Det känns overkligt," svarade hon. "Är du säker på att det inte är en drömm?" frågade hon.
Han lutade sig över och nöp henne i armen, de skrattade båda två. "Det är ingen dröm," sa han. "Inte den här gången."
"Vi måste ta en bild!" sa Allie och sträckte sig efter väskan som hon hade i baksätet. Hon drog upp kameran och knäppte först ett kort på Ben och vände sig sedan mot den slingrande, öde vägen. "När vi kollar på den här bilden i framtiden kan vi komma ihåg hur otroligt bra det kändes i detta ögonblick," sa hon och kollade på bilden på den lilla displayen. "Vi kan komma ihåg att detta var den första dagen på resten av våra liv."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar