SkrivPuff utmaning 23/2

Det ingen vet är...

Det ingen vet är hur mycket jag saknar henne. Om några dagar är det fem år sedan hon dog. Fem år? Det är en evighet, men samtidigt känns det som om det var i går. Jag minns allt från samtalet. Hotellrummet i Portugal, spegeln i badrummet som gjorde att det känndes som någon annan som fick det där samtalet. Telefonen som ringde, pappas låga röst. "Det har hänt något... Mormor är död." Bara sådär. Sju ord som fullständigt vände min värld upp och ner. Och mitt svar? "Skämtar du?" Skämtar du? Det är väl klart att han inte skämtar, vem skulle göra det?

Jag tänker fortfarande på henne varje dag. På allt hon missar, hur orättvist det är att hon inte ens blev 65 år när det finns andra som blir över 100.

Det roliga är att jag knappt kommer ihåg någonting från begravningen. Jag kommer ihåg att vi kommer dit, att jag ser min gammelmorfar mödosamt ta sig ur bilen. Han såg ut så gammal ut den dagen. Så otroligt gammal och ensam. Förståeligt dock, först dog hans fru, och sedan dotter, hur kan någon människa hantera det? Jag kommer också ihåg att jag lämnade en snäcka och en ros på kistan. Annars är det rätt tomt på minnen.

Det ingen vet är hur otroligt mycket jag saknar min mormor. I bland kan jag titta på en bild av henne och börja gråta, känna hur orättvist livet är. Varför dog min mormor? Det ingen vet är att jag skulle offra så mycket, så många andras mormödrar, bara jag fick behålla min.