Skrivpuff utmaning 79

Skriv om en resa du (eller din huvudperson) skulle vilja göra.

Skrivbordet i mitt rum står framför fönstret. Så om jag sitter vid skrivbordet, har jag utsikt ut över fjorden. Varje dag kommer flera flygplan in för landning eller kommer upp från en start från den långa landningsbanan som går ut i vattnet. Varje gång jag hör ett plan, hör motorerna spinna, så brukar jag fantisera om vart det är på väg. Jag vet vart det är på väg. Så här års går det bara plan till två andra isländska städer, men jag fantiserar i alla fall. Mentalt packar jag min väska och kliver på planet, kollar ut från det fönstret i stället från mitt.

Det är alltid olika resemål. Ganska ofta är det London eller någon stans i Australien. Men också Sydafrika, Kina, Thiland, Spanien, Italien eller Grekland. Det är så många länder som jag vill se. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig för bara en drömresa.

I dag, då det sista planet lyfte, drömde jag om New York. Jag drömde om att gå längs de fullpackade gatorna, om att bara smälta in i folkvimlet. Inte känna igen en enda människa då jag gick på stan. Sätta mig i de skruttiga tunnelbanorna och bara iaktta alla olika sorters människor som krossar min väg. Kolla på alla sevärdigheter igen. Sätta mig i central park och läsa, skriva eller kanske bara lyssna på musik.

I morgon kommer jag att drömma om en annan stad och dagen efter det ytterligare en ny stad. Det är så jag fungerar. Jag vet inte om jag gillar det eller inte, men så är det.

Skriv om vatten.

Utmaning 77, 18/3. Skriv om vatten.

Vatten är lite min grej. Även om det nu är 5 år sedan jag själv slutade tävla aktivt identifierar jag mig själv fortfarande som simmare. Jag var aktiv simmare i över 10 år, det är inget man glömmer så där snabbt precis. Jag var aldrig riktigt bra. Jag var aldrig en Michael Phelps eller Anna-Karin Kammerling. Men jag älskade simning, gör det fortfarande.

Ett av de starkaste minnen jag har från simningen var dock då jag skulle kvala på 50 bröst. Det var sista chansen. Sista tävlingen innan kvaltiden gick ut. Alla var medveten om vad mitt mål var, och då jag stod bakom startpallen så kunde jag se alla mina klubbkompisar och min tränare stå längs kanten. Alla beredd att heja på mig.

Så blåste tävlingsledaren i sin visselpipa och vi gick alla upp på pallarna. Jag gjorde alltid samma ritual på pallen, så även denna gång. Rätt fot upp först och rätta till baddräkten i rätt ordning är viktiga saker.

På edra platser...
Pip...


Kroppen reagerar innan hjärnan gör det, och det är inte förrän jag är i luften och på väg ner i vattnet som jag inser att fötterna glidit på startpallen. Händerna klyver vattnet först, och kroppen följer sedan igenom det hål som händerna bildat. Men i stället för att glida som vanligt, så står jag nästan still i vattnet. Jag får börja om från noll.

Jag kommer ihåg känslan, hur jag brutalt och med all kraft jag har jobbar med armar och ben under det där loppet. Jag hörde publiken runt omkring mig och jag kunde se tjejerna på de andra banorna i ögonvrån.

I vändningen kommer jag fel in, så klart. Allt är uträknat utifrån en perfekt, eller i alla fall en bra, start. Efter vändningen får jag ett bra från skjut med ett bra undervattensdrag. Målgången är tajmad och bra. Jag kommer ihåg hur jag hänger på linan, väntar på att min tid ska komma upp på displayen ovanför skretariatet. Och så kommer den upp. 15 hundradelar av en sekund ifrån kvaltiden. Jag kan knappt beskriva känslan. Knuten i magen, hjärtat som hoppar över ett slag och den otroliga sorgen som kom över mig. Allt under bråkdelen av en sekund, kanske 15 hundradelar av en sekund.

Jag har aldrig gråtit efter ett lopp, varken förr eller senare, men efter detta lopp grät jag. Tårarna rann i flera minuter medan jag låst in mig själv på toaletten. Jag var både arg, ledsen, frustrerad och generad. Jag gav mig själv fem minuter, exakt fem minuter, och gick sedan ut till de andra med ett leende på läpparna.
"Sånt som händer," sa jag. "Jag tar det nästa år."
Även efter lagkappen, där jag simmade sträckan på halvsekunden under kvaltiden, visade jag mitt leende för omvärlden. Inom mig växte dock frustrationen och känslan av orättvisa. Jag hade tränar för det där loppet i månader, eller år egentligen. Det var det naturliga nästa steget, jag skulle kvala...

Jag tog det inte det följande året heller. Under sommaren ramlade jag och skadade knät. Jag har inte simmat bröstsim ordentligt sedan dess.